Inga platser i nämnder och styrelser

Johan och Karl var idag på valberedningsmöte angående val av platser i nämnder och styrelser. Vi fick inga platser i varken det ena eller det andra. Detta innebär att vi utesluts från en del av beslutsordningen. Vi är större än KD och Folkpartiet men trots det så fick de platser medan vi blev utan.

SD-Fagerstas första kommunfullmäktigemöte

I kallelsen stod inte mycket mer än tid, plats, samt att ordföranden skulle utses och lite allmän information. Johan och Karl var alltså oförberedda, men de hade ett lugn över sig och jag tror inte att de var nervösa. Jag följde med som åskådare och vi hade även med oss Daniel från Sveriges radio. Han följer Sverigedemokraterna i Fagersta för en programserie som ska sändas efter jul.

Före mötet gjordes en intervju inne på pizzeria Palma.
Foto: Anina Laroma

Väl framme vid platsen för mötet, kom jag att tänka på biblioteksdebatten före valet. SD-Fagersta blev nekade till att få deltaga och samtliga partier hade varit enade i frågan om hur de skulle reagera om SD kommer in i kommunfullmäktige. Svaret blev att vi skulle ställas utanför. Jag kan inte neka till att det kändes konstigt att gå in i ett rum fullt av människor, och på förhand vara utpekad som en rabiat extremist.

När vi kom in i foajén, tätt följda av radio, möttes vi av två kvinnor som genast såg besvärade ut över att de inte hunnit undan innan vi kom. Deras samtal tystnade tvärt och de såg motvilliga ut till att presentera sig men tog ändå artigt i hand och försvann sedan snabbt. Vi tog av oss jackorna och gick in i den stora salen. Förste man som kom fram till oss var Vänsterpartiets toppnamn Teemu Sulin. Han hälsade oss välkomna, undrade om det kändes nervöst och så sade han att första tiden mest handlade om att se och lära. Jag fick känslan av att Teemus välkomnande blev en bekräftelse på att det var legitimt att hälsa på oss då fler och fler nu kom fram.

Min nyfikenhet gjorde att jag lämnade grabbarna för en stund för att se mig omkring. Folk var finklädda och gick artigt runt och hälsade på varandra. Jag hade varit här förr, i denna sal, men då för att trängas bland människor som handlade kläder för grossistpriser. Nu såg allt helt annorlunda ut. Borden var uppradade i långa rader och på dem låg blå-ryggade pärmar och bordsplaceringsskyltar med namn och partitillhörighet. Hälften av borden var öronmärkta till Vänsterpatiet och övriga bord var till för övriga partier. Sverigedemokraterna var placerade längst till vänster. -Komiskt, konstaterade Teemu Sulin.

I kvällens möte beviljades Sverigedemokraterna att få vara med i valberedningen som utser lämpliga personer till att sitta i olika nämnder. I övrigt var det mest information och det var mycket att ta in men det var intressant och lärorikt.

Kommunalrådet Stig Henriksson öppnade mötet genom att citera Winston Churchill: "Den nyttigaste läxan jag lärt mig är att idioten ofta har rätt". Men trots att han ägnat många sidor i Fagerstaposten till att utmåla oss som idioter inför allmänheten så uteblev handslaget från kommunalrådet denna afton.

Sverige släppte in hatet?

Det räcker att öppna dagstidningarna för att få en bild av hur lite folk vet om vad SD egentligen står för. Många tror att vi är radikalare i invandringsfrågorna än vad vi faktiskt är.

-Alltså, jag håller med om mycket av det som SD säger men har ni sett tidningarna? Så löd kommentarer på olika forum ute på nätet, i fikarummen och lite varstans efter valet, och jag förstår faktiskt att människor blir tveksamma när media pumpar ut skräckbild efter skräckbild på SD:s förflutna som jag inte vill vitmåla, men väljarna har rätt att få en objektiv bild och inte en vinklad bild, så att man kan bilda sig en egen uppfattning efter det.  

Måndag den 20 september 2010, dagen efter valet, ser det ut så här när jag slår upp Aftonbladet sid 32-33

Jag citerar vad som står under bilden: ”Främlingsfientligheten på frammarsch, Sverigedemokraterna har bytt nazistsymboler mot en blåsippa och gör allt för att slippa tala om sin historia på den allra yttersta högerkanten. Renhållningsarbetet har lönat sig – partiet har tagit sig in i maktens centrum”.

Jag kände igen bilden och min magkänsla sade mig att detta inte var Sverigedemokraterna, men jag kunde inte komma på vart jag sett bilden. Efter några timmars letande på nätet i bildarkiv på olika organisationers sidor kunde jag till sist hitta samma bild. Det var något helt annat än Sverigedemokraterna, nämligen en demonstration i Ludvika med organisationen Nationalsocialistisk front:

Nedan syns hela banderollen: NSF SVERIGES FRAMTID, alltså inte Sverigedemokraterna.

Tisdag den 30 november 1999 har Aftonbladet lustigt nog själva använt sig av nedanstående bild från samma demonstration, där man kan se banderollen i bakgrunden om man granskar bilden närmare.

Jag citerar vad Aftonbladet skriver om den bilden (ovanstående):

”Nazister på marsch. Den nazistiska organisationen Natinalsocialistisk front demonstrerar på Ludvikas gator i maj i år. Organisationens mål är att ta sig in i den svenska riksdagen”.

Måndag efter valet

När jag vaknade den 20 september var min, liksom många andras, första tanke: Vad händer nu? Vi hade 20 mandat i riksdagen och kunde redan konstatera att vi fått in flera mandat i mängder av kommuner över hela landet.

För vår del rörde det sig om två mandat i Fagersta och vår man, Karl Staaf var redan in-gratulerad av oss andra, men vem skulle bli det andra namnet? Flera väljare hade avslöjat att de skrivit till namn på förtryckta sedlar, vilket innebar att olika tänkbara namn fanns. Rösterna räknades fortfarande och både Johan och jag hade skolarbete att ta itu med, så vi fick hålla oss till tåls (i efterhand kan vi konstatera att Johan tog det andra mandatet så grattis Johan)! 

Efter att vi skickat iväg barnen till skola och dagmamma svängde vi förbi kiosken för att inhandla tidningen. -Vilken ska vi ha? Undrade Johan när vi granskade löpsedlarna. -Ta båda, log jag när jag såg hur man lagt upp rubrikerna: Jimmie kräver mer makt stod det på Aftonbladets första sida.

Jag tänkte att det var just en snygg rubrik, om man vill skrämma folk att tro att nu när Åkesson kommit in i riksdagen så rinner det charmiga, snälla ansiktet av honom, som lurat in nya väljare, och han tar på sig officersmössan som legat i garderoben sedan 1990-talet. "Men folk kan inte vara så korkade", konstaterade jag tyst för mig själv.

Expressens rubrik löd: Här firar Åkesson kaoset. Men någons kaos kan vara en annans seger tänkte jag och tog fram pengar till tidningarna och till två energidrycker.

När vi passerade två tjejer mötte jag en blick som gjorde att jag stelnade till en hundradels sekund, men så tänkte jag inte mer på det. En bit ifrån dem, kanske fem meter, hörde vi ilskna ramsor av slagord och de väste ur sig någonting om Sverigedemokraterna i Fagersta.

Vi vände oss inte om, men jag hade kvar bilden av hur de såg ut. Det var en bild av två helt vanliga tjejer med utländsk härkomst, och jag tänkte att en av dem hade kunnat vara riktigt söt om hon inte sett så arg ut.

 

Valvakan 19/9-2010

Johan hade ringt till varenda en vi kände till, som hade lokal att hyra ut, och till alla Fagerstas restauranger men fått nej överallt. Ingen ville (eller vågade?) ha med Sverigedemokraterna att göra och det var väl visserligen väntat, men frustrerande ändå. Hellre lägga dyrbar tid på valarbete än att jaga lokal i flera dagar. Med en enda möjlig lokal kvar på listan bestämde vi att inte berätta vilka vi var om de inte frågade, och vi fick hyra lokalen.

Eftersom där saknades TV-uttag så bestämde vi att köra webb-TV även om det kändes riskabelt på grund av störningar. Dock visade det sig under kvällen att det inte skulle fungera, så vi tog gänget hem till oss. Lite trångt blev det, men finns det hjärterum så..

En intensiv, häktisk tid full med förväntningar och motgångar men också hopp, började lida mot sitt slut och innan det gått upp för oss vad som faktiskt höll på att hända, att vi skulle komma in i riksdagen, satt vi alla tysta, som om hela rummet höll andan.

På TV hörs en märkbart tagen Jimmie Åkesson - Det är skönt att se er så här glada för det är inte så ofta vi får vara det. Han avbryts av jubel och applåder men hemma i vårt vardagsrum är alla fortfarande tysta, som om det inte gått in vad som skett. Jag granskar sällskapet i rummet och hinner skänka dem alla en beundrande tanke innan jag väcks till vår nya verklighet genom att jag får en ström av gratulationsmeddelanden på telefonen och fastän jag redan vet, så utbrister jag: Är vi inne? Ja vi är inne, konstaterar en och annan chockat och så kommer champagnen fram!