Sverige släppte in hatet?

Det räcker att öppna dagstidningarna för att få en bild av hur lite folk vet om vad SD egentligen står för. Många tror att vi är radikalare i invandringsfrågorna än vad vi faktiskt är.

-Alltså, jag håller med om mycket av det som SD säger men har ni sett tidningarna? Så löd kommentarer på olika forum ute på nätet, i fikarummen och lite varstans efter valet, och jag förstår faktiskt att människor blir tveksamma när media pumpar ut skräckbild efter skräckbild på SD:s förflutna som jag inte vill vitmåla, men väljarna har rätt att få en objektiv bild och inte en vinklad bild, så att man kan bilda sig en egen uppfattning efter det.  

Måndag den 20 september 2010, dagen efter valet, ser det ut så här när jag slår upp Aftonbladet sid 32-33

Jag citerar vad som står under bilden: ”Främlingsfientligheten på frammarsch, Sverigedemokraterna har bytt nazistsymboler mot en blåsippa och gör allt för att slippa tala om sin historia på den allra yttersta högerkanten. Renhållningsarbetet har lönat sig – partiet har tagit sig in i maktens centrum”.

Jag kände igen bilden och min magkänsla sade mig att detta inte var Sverigedemokraterna, men jag kunde inte komma på vart jag sett bilden. Efter några timmars letande på nätet i bildarkiv på olika organisationers sidor kunde jag till sist hitta samma bild. Det var något helt annat än Sverigedemokraterna, nämligen en demonstration i Ludvika med organisationen Nationalsocialistisk front:

Nedan syns hela banderollen: NSF SVERIGES FRAMTID, alltså inte Sverigedemokraterna.

Tisdag den 30 november 1999 har Aftonbladet lustigt nog själva använt sig av nedanstående bild från samma demonstration, där man kan se banderollen i bakgrunden om man granskar bilden närmare.

Jag citerar vad Aftonbladet skriver om den bilden (ovanstående):

”Nazister på marsch. Den nazistiska organisationen Natinalsocialistisk front demonstrerar på Ludvikas gator i maj i år. Organisationens mål är att ta sig in i den svenska riksdagen”.

Måndag efter valet

När jag vaknade den 20 september var min, liksom många andras, första tanke: Vad händer nu? Vi hade 20 mandat i riksdagen och kunde redan konstatera att vi fått in flera mandat i mängder av kommuner över hela landet.

För vår del rörde det sig om två mandat i Fagersta och vår man, Karl Staaf var redan in-gratulerad av oss andra, men vem skulle bli det andra namnet? Flera väljare hade avslöjat att de skrivit till namn på förtryckta sedlar, vilket innebar att olika tänkbara namn fanns. Rösterna räknades fortfarande och både Johan och jag hade skolarbete att ta itu med, så vi fick hålla oss till tåls (i efterhand kan vi konstatera att Johan tog det andra mandatet så grattis Johan)! 

Efter att vi skickat iväg barnen till skola och dagmamma svängde vi förbi kiosken för att inhandla tidningen. -Vilken ska vi ha? Undrade Johan när vi granskade löpsedlarna. -Ta båda, log jag när jag såg hur man lagt upp rubrikerna: Jimmie kräver mer makt stod det på Aftonbladets första sida.

Jag tänkte att det var just en snygg rubrik, om man vill skrämma folk att tro att nu när Åkesson kommit in i riksdagen så rinner det charmiga, snälla ansiktet av honom, som lurat in nya väljare, och han tar på sig officersmössan som legat i garderoben sedan 1990-talet. "Men folk kan inte vara så korkade", konstaterade jag tyst för mig själv.

Expressens rubrik löd: Här firar Åkesson kaoset. Men någons kaos kan vara en annans seger tänkte jag och tog fram pengar till tidningarna och till två energidrycker.

När vi passerade två tjejer mötte jag en blick som gjorde att jag stelnade till en hundradels sekund, men så tänkte jag inte mer på det. En bit ifrån dem, kanske fem meter, hörde vi ilskna ramsor av slagord och de väste ur sig någonting om Sverigedemokraterna i Fagersta.

Vi vände oss inte om, men jag hade kvar bilden av hur de såg ut. Det var en bild av två helt vanliga tjejer med utländsk härkomst, och jag tänkte att en av dem hade kunnat vara riktigt söt om hon inte sett så arg ut.

 

Valvakan 19/9-2010

Johan hade ringt till varenda en vi kände till, som hade lokal att hyra ut, och till alla Fagerstas restauranger men fått nej överallt. Ingen ville (eller vågade?) ha med Sverigedemokraterna att göra och det var väl visserligen väntat, men frustrerande ändå. Hellre lägga dyrbar tid på valarbete än att jaga lokal i flera dagar. Med en enda möjlig lokal kvar på listan bestämde vi att inte berätta vilka vi var om de inte frågade, och vi fick hyra lokalen.

Eftersom där saknades TV-uttag så bestämde vi att köra webb-TV även om det kändes riskabelt på grund av störningar. Dock visade det sig under kvällen att det inte skulle fungera, så vi tog gänget hem till oss. Lite trångt blev det, men finns det hjärterum så..

En intensiv, häktisk tid full med förväntningar och motgångar men också hopp, började lida mot sitt slut och innan det gått upp för oss vad som faktiskt höll på att hända, att vi skulle komma in i riksdagen, satt vi alla tysta, som om hela rummet höll andan.

På TV hörs en märkbart tagen Jimmie Åkesson - Det är skönt att se er så här glada för det är inte så ofta vi får vara det. Han avbryts av jubel och applåder men hemma i vårt vardagsrum är alla fortfarande tysta, som om det inte gått in vad som skett. Jag granskar sällskapet i rummet och hinner skänka dem alla en beundrande tanke innan jag väcks till vår nya verklighet genom att jag får en ström av gratulationsmeddelanden på telefonen och fastän jag redan vet, så utbrister jag: Är vi inne? Ja vi är inne, konstaterar en och annan chockat och så kommer champagnen fram!