Johan hade ringt till varenda en vi kände till, som hade lokal att hyra ut, och till alla Fagerstas restauranger men fått nej överallt. Ingen ville (eller vågade?) ha med Sverigedemokraterna att göra och det var väl visserligen väntat, men frustrerande ändå. Hellre lägga dyrbar tid på valarbete än att jaga lokal i flera dagar. Med en enda möjlig lokal kvar på listan bestämde vi att inte berätta vilka vi var om de inte frågade, och vi fick hyra lokalen.
Eftersom där saknades TV-uttag så bestämde vi att köra webb-TV även om det kändes riskabelt på grund av störningar. Dock visade det sig under kvällen att det inte skulle fungera, så vi tog gänget hem till oss. Lite trångt blev det, men finns det hjärterum så..
En intensiv, häktisk tid full med förväntningar och motgångar men också hopp, började lida mot sitt slut och innan det gått upp för oss vad som faktiskt höll på att hända, att vi skulle komma in i riksdagen, satt vi alla tysta, som om hela rummet höll andan.
På TV hörs en märkbart tagen Jimmie Åkesson - Det är skönt att se er så här glada för det är inte så ofta vi får vara det. Han avbryts av jubel och applåder men hemma i vårt vardagsrum är alla fortfarande tysta, som om det inte gått in vad som skett. Jag granskar sällskapet i rummet och hinner skänka dem alla en beundrande tanke innan jag väcks till vår nya verklighet genom att jag får en ström av gratulationsmeddelanden på telefonen och fastän jag redan vet, så utbrister jag: Är vi inne? Ja vi är inne, konstaterar en och annan chockat och så kommer champagnen fram!
