När jag vaknade den 20 september var min, liksom många andras, första tanke: Vad händer nu? Vi hade 20 mandat i riksdagen och kunde redan konstatera att vi fått in flera mandat i mängder av kommuner över hela landet.
För vår del rörde det sig om två mandat i Fagersta och vår man, Karl Staaf var redan in-gratulerad av oss andra, men vem skulle bli det andra namnet? Flera väljare hade avslöjat att de skrivit till namn på förtryckta sedlar, vilket innebar att olika tänkbara namn fanns. Rösterna räknades fortfarande och både Johan och jag hade skolarbete att ta itu med, så vi fick hålla oss till tåls (i efterhand kan vi konstatera att Johan tog det andra mandatet så grattis Johan)!
Efter att vi skickat iväg barnen till skola och dagmamma svängde vi förbi kiosken för att inhandla tidningen. -Vilken ska vi ha? Undrade Johan när vi granskade löpsedlarna. -Ta båda, log jag när jag såg hur man lagt upp rubrikerna: Jimmie kräver mer makt stod det på Aftonbladets första sida.
Jag tänkte att det var just en snygg rubrik, om man vill skrämma folk att tro att nu när Åkesson kommit in i riksdagen så rinner det charmiga, snälla ansiktet av honom, som lurat in nya väljare, och han tar på sig officersmössan som legat i garderoben sedan 1990-talet. "Men folk kan inte vara så korkade", konstaterade jag tyst för mig själv.
Expressens rubrik löd: Här firar Åkesson kaoset. Men någons kaos kan vara en annans seger tänkte jag och tog fram pengar till tidningarna och till två energidrycker.
När vi passerade två tjejer mötte jag en blick som gjorde att jag stelnade till en hundradels sekund, men så tänkte jag inte mer på det. En bit ifrån dem, kanske fem meter, hörde vi ilskna ramsor av slagord och de väste ur sig någonting om Sverigedemokraterna i Fagersta.
Vi vände oss inte om, men jag hade kvar bilden av hur de såg ut. Det var en bild av två helt vanliga tjejer med utländsk härkomst, och jag tänkte att en av dem hade kunnat vara riktigt söt om hon inte sett så arg ut.
